Bubblar lite

Jag har funderat ganska mycket över att skriva i den här bloggen, och vad jag borde skriva om här. Ett par dagar har jag tänkt sätta mig här för att skriva av mig. Men jag har hållit inne med det och faktiskt skrivit av mig på annat håll. Det har funnits en del saker som jag har retat upp mig på, en del kommer kanske fram här idag, vi får se.

Hur som helst..

Vi hyrde film för ett par dagar sen, The book of Eli, och det var längesen jag retade mig så mycket på en film. I mina ögon inget annat än ren propaganda för religöst pack! För dig som är kristen och har ett behov av låtsaskompisar i en form av en "han i himlen" är den säkert bra. Själv har jag svårt att släppa den, har flera gånger igår och idag tänkt på olika scener och värderingar som kom fram i filmen. Religion är inget för min del, speciellt inte kristendomen. Det hycklas friskt i den religionen, precis som i de flesta andra. Det är ju lite det religion går ut på, en "vi och dem" -känsla går som en röd tråd genom allt samtidigt som man predikar allas lika värde...fast inte egentligen eftersom "vi" är lite bättre.

Förresten, vad vore livet utan drama? Ganska behagligt kan jag tänka mig, runt omkring är det full fart på dramaqueens, inte särskilt behagligt måste jag erkänna. Men vad är värst, en dramaqueen som ältar sina problem eller en som piskar upp drama om andra för att försvinna från fokus? Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara ärlig. Alla har problem i livet, förr eller senare får alla sin beskärda dos av trassel och svårigheter, under de stunderna behöver man få vara öppet förbannad, besviken och ledsen för att få det ur systemet. Livet är en process, saker tar tid. Men ta ansvar för det ni kläcker ur er. Piska inte upp drama om andra för att kunna backa från fokus och på så sätt vägra ta ansvar för det du själv har gjort och sagt.
Jo, det är den delen som skippar ansvar som är värst i mina ögon. Martyrer som slänger handen i pannan och medvetet lägger ansvaret för sina egna handlingar på andra.
Pack helt enkelt.